Vi husker

Gräset är grönare på andra sidan. På riktigt. Ena bloggar om att hon saknar Ulricehamn och ser ulricehamnare överallt i Oslo. Jag drömmer om Oslo och ser oslobor på de ställena jag befinner mig.

Igår var jag på väg att kasta mig i famnen på Aftenposten-Olvar när jag såg honom i Göteborg. Sedan slogs jag av tanken att jag skulle kastat mig i famnen på en illusion och förmodligen åsamka mig själv rätt stor smärta då jag antingen skulle falla rakt i marken eller bli smått misshandlad då jag slängt mig i famnen på någon främling.

När tiden definieras som kväll och läggdags blir jag besinningslöst pratsugen och slås av tanken att jag inte delar sovrum med någon annan än Busan som är svår att dela annat än monologer med. Jag saknar att ha en aldrig tyst Therese två sängar bort.

Det är lite tråkigt att vakna och aldrig längre få vara snabbast med att kommentera vem som snarkade denna natten.

Det är lite tråkigt att vakna av sin egen väckarklocka. Det blev en trevlig vana att antingen få nynna med till Enas "Big yellow taxi", irriteras över Therese ständiga pipande eller svära över Elins försök till socialitet genom smällande dörrar.

Det är visserligen skönt att läsa tidningen vid ett köksbord, men likväl var det lite charmigt att börja dagen med att sätta på ett Vänneravsnitt och tugga Havrefras i takt till "I'll be there for you".

Det var jobbigt att den enda tiden man hade i ett eget rum för sig själv var den då toalettbesök gjordes. Men det var en livsstil. Det var trots allt filmkväll varje kväll med samma vänner - och samma filmer.

Att samtliga galgar vid vissa tillfällen hängde i de vinklade fönstrena var en praktisk inredningsdetalj som bidrog till att få våra torra kläder.

Jag saknar att ha ett stabilt förråd av nudlar till godo.

Det är lite väl överdrivet lyxigt att inte behöva sätta på fläkten över spisen till max när man kokar vatten för att förhindra det ena brandlarmet från att gå igång.

Det är tråkigt att kunna säga att man är yr och inte få konstiga blickar.

Det är fortfarande oerhört trivsamt att inte behöva klä sig i mer än max två lager kläder inför dagens sysselsättning, men det är tråkigt att inte alls få tänka på salgssamtal, att inte höra från chefen som ringer och alltid är lite småsur för att man inte gått och blivit en elitsäljare över natten. Det är lite tråkigt att inte få prata med norrmän om uteblivna A-magasin och dåliga avisbud. Det är torrt att inte få höra att man har flott hår.

Det är framförallt tråkigt att inte behöva ducka för muntliga pikar slängda som spjut fram och tillbaka över 70 kvadratmeter dagarna i ända, att inte få kritik för alldeles för långa konstpauser och att inte kommunicera med hjälp av lappar på ett av de två kylskåpen. Det är tomt att inte få chockerande upplevelser från Enas duschande som innebär omåttliga mängder dofter - jo, goda dofter. Det är tomt att inte få panik över att Therese kommande dusch som minst skulle ta en timme och innebar att ens blåsa skulle växa till det dubbla. Det är tomt att inte höra Elins försök till sång dygnet runt.

Jag vill ha en sambo som dansar och tror sig vara black till Hairspray-låtar. Jag vill ha en jätteung sambo som såväl stickar som bakar bröd. Jag vill ha en sambo som förbjuds vara i köket utan översikt.

Men ja. Jag har det rätt bra nu med. Men det är tråkigt att vara särbo med sina sambos.